ENSAM ÄR KUK

Hej på er!

Idag har varit en jobbig dag. Som alla andra dagar i skolan. Ehe. 

Min kära O är inte så kär längre. Han gjorde lite "saker"... (Internskämt mellan mig och min inre röst) Kuken betedde sig som en kuk alltså. Inte så konstigt kanske... Blir så trött. Varför är man alltid så jävla naiv när det kommer till kukar?!

 

Kukelikukelikuken. KUK.

Tror att jag är menad att leva ensam i resten av mitt liv. Känns lite så. Men det är ju bra att jag trivs ensam i varje fall! Så att jag slipper hålla på och trängas med annat folk. Det blir ju bara jobbigt. Ensam är stark.

Ensam är stark.. Smaka på orden. Jag hatar de orden. De påminner mig bara om den där mannen i Thailand som sprang omkring och letade efter sin fru i katastrofområdena efter Tsunamin. Mamma sa att han hade fel, men han vägrade lyssna. Ensam är stark. Nej, jag tror inte det.

MEN NU MÅSTE JAG RUSA!!!! Ska på en sån övningskörningskurs till körkortet... Fyller alltså 18 om mindre än två veckor.... SÅ långt har jag kommit med mitt körkort.. Ehe. 

GRATTIS MAMMA

Hej.

Det var ett tag sen nu. Vet inte riktigt varför. Har inte orkat. Eller jo det har jag nog visst. Men jag vet inte. Skitsamma.

Denna bilden är från igår. Jag och min kära Mac fick ett ryck i skolan. Vi pallade inte. Alla jävla kukar blev för jobbiga. Så vi gick hem till mig. Och så fick vi den briljanta idéen om att börja supa. Så vi gjorde det. Och så brände vi E's vantar också. Och så tänkte vi bränna O's armband. Men det blev inte av. Jag kunde inte. Det tog stopp på något sätt. Jag vet inte. 

Jag hatar O. Hatar, hatar, hatar. Hatar honom lika mycket som Hitler tror jag. Och Khadaffi. Och Osama bin Laden, som är död. Och alla rasister och nazister. Hatar. Men egentligen så tror jag bara att han är som mig. 

Sen skjutsade jag Mac på min cykel till pizzan. Efter att vi hade gått upp för den jobbiga backen och skulle upp på cykeln igen så gick det inte så bra till en början. En mussekvinna stod och kollade på oss och skrattade en massa. Det var lite pinsamt såhär i efterhand. Men då tänkte jag inte på det alls. 

Jag kräktes aldrig upp den halva kebabtallriken som jag jag vräkte i mig. Jag tränade inte igår heller. Jag måste ha gått upp en massa i vikt igår. Jag hatar det. Och så åt jag fyra mackor till frukost idag. FYRA. Tänkte kräkas upp dem sen, men det gick inte. Jag försökte hur länge som helst. Men de ville inte upp. Så jävla fittigt. Så jag ska inte äta mer idag tror jag inte. 

Tentade av Biologi B idag, MVG. Tack så mycket Gösta. 

Mamma fyller år idag också. 

TJA

Detta har varit en skitdag. S-K-I-T-D-A-G.

UT MED DET GAMLA

Hej. Hej. Hej. Hej. 


Jag har fysikprov imorrrrn. Ska snart börja räkna lite. Funderar på att fixa lite käk först kanske? Hmm... Några mackor? Kokt ägg? O'boy? Hmmm....


Det är så jävla sjukt att jag har inbillat mig att hela mitt liv var felfritt fram tills 2004. Och att det var så allt sabbades och jag blev fuckad. För så var det ju inte. Jag blev fuckad med en gång. Men de få fina stunderna jag hade då är det enda jag låtit mig själv tänka på. Och då har allt blivit en fin massa. Men det var snarare en svart massa med små, små vita prickar i. Sen blev allt helt svart.


Jag ska inte stoppa undan grejer på det sättet igen, för det funkar ju inte. Jag kan ju för fan inte tappa bort verkligheten bara för att allt blir lättare då. Jag tänker då inte öppna upp mitt fack med grejer som jag inte får tänka på, men jag tänker sluta förvränga sanningen. Punkt slut. Ungefär. Lite i varje fall.


Jag ska ta tillbaka min kontroll nu. Jag känner att jag håller på med det. Det är därför jag har städat som en idiot den senaste veckan. Rensade till   med ut min garderob. Minnen sitter inte i materiella ting, minnen sitter i skallen.

Kolla, jag ler ju till och med lite!

EN HELT VANLIG MÅNDAG

Hej mina vänner. 

Jag har världens jävla PMS. Ingen mensvärk ännu dock. Känner att denna veckan kommer att bli en mardröm. Som vanligt. Tycker inte om min jävla svacka. Tycker inte om mig själv. Tycker inte om mitt pessimistiska jag. Det är inte riktigt jag. 

Fast, å andra sidan så vet jag inte riktigt vem jag är. Det känns som att de flesta ser mig som en tjock, ful, äcklig, psykiskt sjuk, pessimistisk hora. Och det känns ju sådär kan jag meddela. Men jag vet inte riktigt om jag orkar bry mig. Eller jo, det gör jag. Jag kan inte inte bry mig. Tyvärr. Men jag borde inte. För om de inte lägger ner fem jävla sekunder av sitt eget liv för att försöka se vem jag är, så kan de ju dra åt helvete. 

Fan. 

Känns som att hela världen kan dra åt helvete. 

...

Jag skulle vilja veta hur det känns att ha en familj. En riktigt stor och mysig familj. Skitsamma om den inte är den bästa, det är ju fortfarande en familj. Det är nämligen något som jag aldrig haft eller upplevt. Tror inte att jag kommer att göra det heller. Under några fina, underbara år hade jag ju visserligen en liten, liten, liten familj. Men den kunde ju såklart inte få stanna. 

Det var ingen perfekt familj, men det var fortfarande en familj. En familj som fanns där. Man var aldrig helt, helt, helt ensam. Nu är jag helt, helt, helt ensam. I hela världen. I hela, hela, hela världen. 

Men jag ska ta alla mina jävla erfarenheter och tankar och idéer och göra dem till något bra. Jag ska göra något för världen. Något som faktiskt märks. 

Något. 

Något som får mitt fula jävla fejs att synas. 

Något som säger "RÄTT ÅT ER ERA SJÄLVISKA JÄVLAR!" 

Fuck O och N mest btw.

Jobb och komplimanger

Här ligger jag i soffan iklädd jobbstassen. Ska snart börja röra mig ditåt. Kul. Verkligen. 

Jag har bestämt mig för en grej. Jag ska ge minst en komplimang om dagen. Irl alltså. För man gör inte det längre. Man tänker bara. Typ, "fan vilken snygg tröja hon haaaar". 

Jag tänker sånt jämt. 

Säger jag det? Nej. 

Så nu ska jag börja med det. I varje fall en gång om dagen. Och de dagar då jag faktiskt inte träffar någon, så ska jag kommentera minst en blogg med en komplimang. 

Komplimanger värmer så mycket. 

Har vi blivit så pass egoistiska att vi inte ens vill att våra medmänniskor ska känna sig uppskattade? 

Limpmackor med prickig korv och ständig rädsla

Hej på er.



Jag är verkligen inne i en svacka. Först var jag "bara"förbannad på världen och alla jobbiga, trångsynta och främlingsfientliga människor här. Men nu har jag börjat tvivla på mig själv. Tvivla på min uppväxt, mina värderingar, vem jag är, hur jag ser ut, hur jag beter mig. Allt.


Jag har förnekat saker hela mitt liv. Försökt förtränga. Sorterat hela mitt bagage enligt ett felfritt system. Organisation in i minsta detalj. Folk har alltid försökt ta sig in och förstöra min organisation. Vissa har lyckats. Vissa har hittat de små, små genvägarna in i min resväska. Där har de ställt till med kaos. Rivit upp allt och blandat ihop.


Istället för att acceptera detta, har jag stängt igen de förstörda facken. Dolt dem. Längst, längst in. Men tillslut fanns det ingen organisation kvar. Bara oordning och förstörda fack överallt. Kunde inte dölja dem med något, för det fanns inget att dölja med.


Förut hade jag först och främst resväskan som ett skal. Skulle man mot förmodan komma in genom den, skulle jag ha ett ännu tjockare skal i min minutsiösa organisation. Men nu, nu är den borta. Kvar finns bara resväskan. Som även den är ärrad sedan några år tillbaka. Men den är fortfarande ett skal. Ett tunt skal. Jag kan inte skydda mig själv lika bra längre. Jag är nästan öppen. Öppen för vad som helst eller vem som helst. Kom och ta mig bara. Jag bryr mig inte.


Detta skrämmer skiten ur mig.