EN HELT VANLIG MÅNDAG

Hej mina vänner. 

Jag har världens jävla PMS. Ingen mensvärk ännu dock. Känner att denna veckan kommer att bli en mardröm. Som vanligt. Tycker inte om min jävla svacka. Tycker inte om mig själv. Tycker inte om mitt pessimistiska jag. Det är inte riktigt jag. 

Fast, å andra sidan så vet jag inte riktigt vem jag är. Det känns som att de flesta ser mig som en tjock, ful, äcklig, psykiskt sjuk, pessimistisk hora. Och det känns ju sådär kan jag meddela. Men jag vet inte riktigt om jag orkar bry mig. Eller jo, det gör jag. Jag kan inte inte bry mig. Tyvärr. Men jag borde inte. För om de inte lägger ner fem jävla sekunder av sitt eget liv för att försöka se vem jag är, så kan de ju dra åt helvete. 

Fan. 

Känns som att hela världen kan dra åt helvete. 

...

Jag skulle vilja veta hur det känns att ha en familj. En riktigt stor och mysig familj. Skitsamma om den inte är den bästa, det är ju fortfarande en familj. Det är nämligen något som jag aldrig haft eller upplevt. Tror inte att jag kommer att göra det heller. Under några fina, underbara år hade jag ju visserligen en liten, liten, liten familj. Men den kunde ju såklart inte få stanna. 

Det var ingen perfekt familj, men det var fortfarande en familj. En familj som fanns där. Man var aldrig helt, helt, helt ensam. Nu är jag helt, helt, helt ensam. I hela världen. I hela, hela, hela världen. 

Men jag ska ta alla mina jävla erfarenheter och tankar och idéer och göra dem till något bra. Jag ska göra något för världen. Något som faktiskt märks. 

Något. 

Något som får mitt fula jävla fejs att synas. 

Något som säger "RÄTT ÅT ER ERA SJÄLVISKA JÄVLAR!" 

Fuck O och N mest btw.