TJA

Detta har varit en skitdag. S-K-I-T-D-A-G.

UT MED DET GAMLA

Hej. Hej. Hej. Hej. 


Jag har fysikprov imorrrrn. Ska snart börja räkna lite. Funderar på att fixa lite käk först kanske? Hmm... Några mackor? Kokt ägg? O'boy? Hmmm....


Det är så jävla sjukt att jag har inbillat mig att hela mitt liv var felfritt fram tills 2004. Och att det var så allt sabbades och jag blev fuckad. För så var det ju inte. Jag blev fuckad med en gång. Men de få fina stunderna jag hade då är det enda jag låtit mig själv tänka på. Och då har allt blivit en fin massa. Men det var snarare en svart massa med små, små vita prickar i. Sen blev allt helt svart.


Jag ska inte stoppa undan grejer på det sättet igen, för det funkar ju inte. Jag kan ju för fan inte tappa bort verkligheten bara för att allt blir lättare då. Jag tänker då inte öppna upp mitt fack med grejer som jag inte får tänka på, men jag tänker sluta förvränga sanningen. Punkt slut. Ungefär. Lite i varje fall.


Jag ska ta tillbaka min kontroll nu. Jag känner att jag håller på med det. Det är därför jag har städat som en idiot den senaste veckan. Rensade till   med ut min garderob. Minnen sitter inte i materiella ting, minnen sitter i skallen.

Kolla, jag ler ju till och med lite!

EN HELT VANLIG MÅNDAG

Hej mina vänner. 

Jag har världens jävla PMS. Ingen mensvärk ännu dock. Känner att denna veckan kommer att bli en mardröm. Som vanligt. Tycker inte om min jävla svacka. Tycker inte om mig själv. Tycker inte om mitt pessimistiska jag. Det är inte riktigt jag. 

Fast, å andra sidan så vet jag inte riktigt vem jag är. Det känns som att de flesta ser mig som en tjock, ful, äcklig, psykiskt sjuk, pessimistisk hora. Och det känns ju sådär kan jag meddela. Men jag vet inte riktigt om jag orkar bry mig. Eller jo, det gör jag. Jag kan inte inte bry mig. Tyvärr. Men jag borde inte. För om de inte lägger ner fem jävla sekunder av sitt eget liv för att försöka se vem jag är, så kan de ju dra åt helvete. 

Fan. 

Känns som att hela världen kan dra åt helvete. 

...

Jag skulle vilja veta hur det känns att ha en familj. En riktigt stor och mysig familj. Skitsamma om den inte är den bästa, det är ju fortfarande en familj. Det är nämligen något som jag aldrig haft eller upplevt. Tror inte att jag kommer att göra det heller. Under några fina, underbara år hade jag ju visserligen en liten, liten, liten familj. Men den kunde ju såklart inte få stanna. 

Det var ingen perfekt familj, men det var fortfarande en familj. En familj som fanns där. Man var aldrig helt, helt, helt ensam. Nu är jag helt, helt, helt ensam. I hela världen. I hela, hela, hela världen. 

Men jag ska ta alla mina jävla erfarenheter och tankar och idéer och göra dem till något bra. Jag ska göra något för världen. Något som faktiskt märks. 

Något. 

Något som får mitt fula jävla fejs att synas. 

Något som säger "RÄTT ÅT ER ERA SJÄLVISKA JÄVLAR!" 

Fuck O och N mest btw.

Jobb och komplimanger

Här ligger jag i soffan iklädd jobbstassen. Ska snart börja röra mig ditåt. Kul. Verkligen. 

Jag har bestämt mig för en grej. Jag ska ge minst en komplimang om dagen. Irl alltså. För man gör inte det längre. Man tänker bara. Typ, "fan vilken snygg tröja hon haaaar". 

Jag tänker sånt jämt. 

Säger jag det? Nej. 

Så nu ska jag börja med det. I varje fall en gång om dagen. Och de dagar då jag faktiskt inte träffar någon, så ska jag kommentera minst en blogg med en komplimang. 

Komplimanger värmer så mycket. 

Har vi blivit så pass egoistiska att vi inte ens vill att våra medmänniskor ska känna sig uppskattade? 

Limpmackor med prickig korv och ständig rädsla

Hej på er.



Jag är verkligen inne i en svacka. Först var jag "bara"förbannad på världen och alla jobbiga, trångsynta och främlingsfientliga människor här. Men nu har jag börjat tvivla på mig själv. Tvivla på min uppväxt, mina värderingar, vem jag är, hur jag ser ut, hur jag beter mig. Allt.


Jag har förnekat saker hela mitt liv. Försökt förtränga. Sorterat hela mitt bagage enligt ett felfritt system. Organisation in i minsta detalj. Folk har alltid försökt ta sig in och förstöra min organisation. Vissa har lyckats. Vissa har hittat de små, små genvägarna in i min resväska. Där har de ställt till med kaos. Rivit upp allt och blandat ihop.


Istället för att acceptera detta, har jag stängt igen de förstörda facken. Dolt dem. Längst, längst in. Men tillslut fanns det ingen organisation kvar. Bara oordning och förstörda fack överallt. Kunde inte dölja dem med något, för det fanns inget att dölja med.


Förut hade jag först och främst resväskan som ett skal. Skulle man mot förmodan komma in genom den, skulle jag ha ett ännu tjockare skal i min minutsiösa organisation. Men nu, nu är den borta. Kvar finns bara resväskan. Som även den är ärrad sedan några år tillbaka. Men den är fortfarande ett skal. Ett tunt skal. Jag kan inte skydda mig själv lika bra längre. Jag är nästan öppen. Öppen för vad som helst eller vem som helst. Kom och ta mig bara. Jag bryr mig inte.


Detta skrämmer skiten ur mig.