Fyfan. Fyfanfanfanfanfanfanfan.
Hatar det här. Hatar verkligen. Jag förstår inte. Förstår inte varför det är som det är. Jag vill kräkas och spy på samma gång.
Kräkas upp all ångest och skam. Spy upp allt hat och alla hårda ord.
Jag vill explodera. Explodera som en stor jävla molotovcoctail. Förstöra allting runt omkring mig. Smitta dem med mina problem. Låta dem gå i mina skor. Låta dem gå i en liten, liten del av mina skor för resten av livet. Ärra dem. Ge dem stora fula ärr. Så att de får känna på min verklighet. Men bara lite. Lite, lite, lite.
De skulle inte klara av mer. Det vet jag. Och jag vill hellre se dem lida än dö. Döden är en utgång. En väg ut från denna jävla fittvärld. Ett lätt väg. Oftast en väg som inte är meningen. Men det är fortfarande en lätt väg. En lätt väg för dem som tar den. Inte för de som stannar kvar.
Jag är ingen jävla quitter. Jag ska inte sluta. Ska vinna Nobels fucking jävla fredspris. Jag ska skapa rättvisa och fred på jorden.
Eller nåt. Vafan Emma, hoppa ner på jorden igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar